Livet som ensamstående mamma månaderna innan och efter Melissa föddes

Tänkte skriva av mig och blotta mig själv......men det är inte för att få något medlidande utan mer för att få förståelse!

Det hela började för några år sedan och vi fick veta att Marcus väntade ett straff....det vi inte visste då va att det skulle dra ut på det i 3 år.
Den 14 Februari 2011 så hände det vi väntat på men fruktat fruktansvärt mycket, kvällen på alla hjärtansdag så kom dom för att hämta Marcus, han skulle iväg för att avtjäna sitt straff på 10 månader. Det var en hemsk kväll och mycket tankar for runt i huvudet, och kan tillägga att jag inte fick veta vart han skulle, när jag skulle få prata med honom igen....ingenting. och gravidhormonerna gjorde det ju inte bättre, så där stod jag höggravid och fruktansvärt ensam! Men nu i efterhand så VET jag att jag inte alls var ensam, tvärrt om faktiskt, jag hade otroligt många vänner/släkt som fanns där när det var som jobbigast!
Hur som helst så var det bara att ta tag i allt jobbigt som att ringa m:s familj osv och berätta vad som hänt. den kvällen och dagen därpå gick jag som i en dimma och inte visste nåt. MEN på eftermiddagen så fick jag det efterlängtade samtalet från min älskade,och han var närmare än jag trott, han var på vikbolandet vilket gjorde mig glad för det betydde att jag kunde åka och hälsa på varje helg! Det var papper hit och papper dit innan jag äntligen fick åka dit!
Veckorna var väldigt långa och bf dagen kom närmre och närmr.....som tur är så ficxk vi reda på att det fanns speciella permisioner så att Marcus skulle kunna vara med!
Dagen den 2 April så var det dags, ringde marcus och sa att det var dags, vi kom in till förlossningen vid 21 på kvällen och marcus kom vid 23 och jag har nog aldrig varit så glad att se honom.....melissa kom 03.05 på natten och Marcus var tvungen att åka tillbaka kl 10 på förmiddagen och mellan 03.30-10-00 släppte han inte Melissa ur famnen, men klockan gick och det var dags för honom att åka, och fyyy vad tårarna rann rann och rann, jag  tyckte att det var fruktansvärt jobbigt och ännu jobbigare tyckte M att det var och tårarna rann på honom med. När han hade åkt så var jag där ensam med Melissa och panik....jag ville bara hem hem hem, jag ville hem och gråta för inte ville jag ligga där inne iallafall (Usch får tårar i ögonen nu när jag tänker tillbaka)

Vi fick iallafall åka hem på kvällen och hade jag vetat att nästkommande nätter hade blivit så fruktansvärt intensiva så hade jag stannat kvar (Lätt att säga med facit i hand)
Men jag hade fruktansvärt mycket hjälp, bettan o David var hos oss några dagar och helgen sov vi över i gusum hos mamma o pappa och mamma tog melissa den natten vilket var underbart! en del dagar kom svärmor och svärfar och tog promenad med vagnen.
Men dessa hormoner, jag grät nog varje dag i en hel månad, värst var varje kväll när M ringde, många gånger man bröt ihop och frågade sig själv hur man skulle klara det här??
Och vi fick inte åka och hälsa på M förns Melissa hade fått sina 4 sista siffror i persnr och det tog ca 2 veckor, den helgen vi fick åka och hälsa på M första gången var helt magisk, det går inte att beskriva i ord hur lycklig jag va den helgen!
Sen började permissionerna för M:s del, han fick vara hemma 36 timmar varannan helg ungefär och vi var där dom andra helgerna....
En del helger så fick vi "Hyra" ett familjehus så att jag och Melissa kunde bo ihop med M en hel helg och det var guld värt!
Fortsättning följer.........

Lämna ett avtryck :)
Postat av: Sara ~ Mamma till Yrla och Noel

varför fick ni vänta i 2 veckor på att få personnummrets sista siffror? vi fick dom direkt då noel föddes där på sjukhuset

2012-03-07 @ 22:00:54
URL: http://mammatillyrla.blogg.se/
Postat av: Sara frank

Vi fick vänta tills vi fick hem papret från skatteverket och så skulle ansökan in till skenäs och godkännas och jit och dit

2012-03-07 @ 22:07:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0